Matilda Berglund

En resa som sätter perspektiv på tillvaron

Att vara volontär på andra sidan jorden i ett land som strukturellt och kulturellt är så annorlunda från Sverige har verkligen satt perspektiv på min tillvaro. Problem som jag hade tidigare har nu blivit bagateller och det är så många små saker i min vardagsmiljö jag tagit för givet som jag nu lärt mig att uppskatta. Så som en buss som kommer i tid, att alltid ha rent rinnande vatten och elektricitet, eller en ren stadsmiljö. Tänk bara att få ha vuxit upp och leva i ett land där sjukvård och utbildning är gratis för alla. Vilken lyx och vilka möjligheter vi har. Det måste vi vara tacksamma för och ta vara på, och kämpa för att andra, mindre lyckligt lottade, också kan få den lyxen.

Jag var volontär hos IIMC i Kolkata i Indien i juni 2025, precis efter att jag gått ut termin 4 på läkarprogrammet. Jag minns att april och maj innan jag reste var ganska stressiga med mycket fixande: vaccinationer, visumansökan, tentaplugg. Så när jag väl satt på planet kändes det som att jag äntligen kunde andas ut. Men inte länge till! Jag landade mitt i natten och fick glatt vänta på flygplatsen tills morgonen grydde då jag blev upphämtad av en av IIMCs chaufförer. Ut i Kolkatas myllrande morgontrafik for vi. Och jag var helt mållös. Jag har tidigare varit utomlands i andra världsdelar som sett väldigt annorlunda ut jämfört med Sverige, men detta var något annat. Bilar, mopeder, färgglada bussar, cyklister, djur och människor dragandes på stora kärror trängdes på gatan och jag slogs av en kakafoni av nya intryck.

Vi åkte igenom nästan hela stan på väg till IIMCs kontor och passerade både lyxiga villor men även slumområden. Redan där, första morgonen i bilen, insåg jag hur fattigt vissa människor lever i Kolkata. Där mitt i den enorma staden, mitt på gatan, bor människor i små skjul av presenning, kartong och, om man har tur, ett metalltak. De tvättar sig mitt på öppna gatan, lagar mat över öppen gaslåga och sopar bort det aldrig sinande stadsdammet framför sina presenningshus med en liten kvast. Vilken fattigdom, tänkte jag. Det var innan jag förstod att det ofta anses som en lyx av folk på landsbygden att ha möjlighet att bo i ett slumkvarter inne i staden.

Första veckan var det mycket nytt som man skulle vänja sig vid. Mitt rum som jag bodde i såg ut som en liten fängelsehåla. Sängen var av metall med en smal madrass, det var spindelnät i hörnen och bredvid den tröga fläkten i taket hängde ett ensamt myggnät. Det var oerhört varmt och jag vaknade varje morgon i en pöl av svett, med blåmärken på höfterna eftersom sängen var så hård. Om jag ska vara ärlig tyckte jag att det var ganska jobbigt de första dagarna. Men låt inte detta avskräcka dig. Alla de andra upplevelserna första veckan var fantastiska. I juni var vi bara fyra volontärer och vi blev runtvisade av maj-volontärerna som guidade oss i hur man tog kollektivtrafik och tuk-tuks till och från kliniken, hur man skulle tänka kring inköp av mat och allt annat praktiskt. Det var väldigt skönt att få hjälp med allt sånt!

Jobbet på IIMCs vårdcentraler startade ganska direkt. IIMC har ett gäng vårdcentraler där några ligger ute på landsbygden, vissa närmare stan och de har öppet olika dagar i veckan. Vi volontärer åkte med läkare och sjuksköterskor från IIMCs huvudkontor till de olika vårdcentralerna i princip varje dag. Vi fick under mina fyra veckor hjälpa till mycket med att bland annat ta blodtryck, ge intramuskulära injektioner och vaccin, tvätta och smörja in svampinfektioner, olika slags sår och eksem. Vi fick ofta sitta med när läkarna gjorde bedömningar på patienter. Det är ofta flera hundra patienter som vill ha hjälp varje dag på dessa vårdcentraler vilket leder till att efter en snabb initial bedömning slussas patienten vidare till olika vårdrum beroende på vad de behöver hjälp med. De som får träffa en läkare får ofta inte mer än ett par minuter på sig att förklara sina problem. För mig som precis läst samtalsteknik i skolan blev detta lite av en chock men jag blev snabbt varse att alternativet för dessa patienter var ingen vård alls, då de inte hade råd med något annat. Både läkarna, sköterskorna, patienterna och vi volontärer fick helt enkelt göra det bästa av situationen, med de medel och resurser som vi hade tillgängligt där och då.

IIMC har inte bara sjukvård utan driver även andra projekt där kvinnor och barn är i fokus. Bland annat var vi flera gånger och besökte IIMCs skolor som finansieras av månadsgivare över hela världen. Vi deltog på möten med olika Women’s peace council som är grupper för kvinnor i byarna där syftet är att stärka kvinnornas ställning i samhället. Det görs bland annat genom att lyfta och diskutera olika problem och tillvägagångssätt, och en sådan enkel sak som att varje dag gemensamt läsa dagstidningen kan vara väldigt värdefull i dessa grupper där många är analfabeter.

En helg fick vi ledigt torsdag till söndag och då åkte vi alla fyra volontärer nattbuss norrut upp till byn Darjeeling som ligger precis vid starten på bergskedjan Himalaya. Där vandrade vi, drack te och fick njuta av lite av Indiens fantastiska natur. Lugnet och den betydligt svalare temperaturen i Darjeeling stod i stor kontrast till storstaden Kolkatas smuts, värme och myller. Det var väldigt häftigt att få uppleva båda delarna och jag är väldigt glad för vår lilla weekend-trip.

Även i Kolkata hade vi mycket tid till turistande. Vissa arbetsdagar var väldigt långa, medan andra var korta och då kunde vi fara ut i staden och upptäcka allt vad den hade att erbjuda! Vi åt massa spännande mat, gick på häftiga marknader, upptäckte tempel och små gator och gränder. Vi fick massa hjälp och tips från IIMCs personal som nästan alla var födda och uppvuxna i Kolkata och som var ivriga att få dela allt det bästa av sin härliga stad. Vi blev även medbjudna på middag flera gånger av Dr. Sujit, och utdragen på klubbkväll av hans dotter Subarna som var i vår ålder och själv studerar till läkare i Kolkata. Att umgås med henne tyckte jag var jättespännande, att få veta lite mer hur en annan läkarstudents vardag kan se ut på andra sidan jorden.

Fyra veckor svischade förbi och snart var det dags för hemfärd. Helt plötsligt var jag själv den där coola, självsäkra, gamla volontären som fick visa nykomlingarna hur man tog sig runt i stan och vilken den bästa matbutiken var. Väl hemma i Sverige kändes det nästan som att resan till Indien hade ägt rum i ett annat liv. Jag är så tacksam för att jag fick möjlighet att resa och få uppleva allt Kolkata hade att erbjuda, det är erfarenheter jag kommer bära med mig för livet. Jag uppmanar alla som har möjlighet att åka på något liknande att ta chansen. Du kommer inte ångra dig!

**Matilda Berglund, läkarstudent, Uppsala universitet**
**IIMC volontär juni 2025**