Engla Fjellström

Det är september på BMC och det har knappt gått två veckor sedan jag anlände hem till Sverige. Kolkata börjar kännas ofrivilligt avlägset trots den aldrig sinande källan av upplevelser och intryck därifrån. Det kanske inte är så konstigt sett till den enorma diskrepansen mellan mitt liv där och här, en nylig upplevelse på en främmande plats. För att få någon storts struktur på den här texten istället för diffusa känsloyttringar tar jag till fotoalbumet där jag och mina volontärkollegor, tillika vänner delade våra minnen. Sonanpurs färgglada fasader, ihopplock till middagar på boendet, medicinsk utrustning och till övervägande del vi volontärer finnsavbildade där. Det första jag noterar i min skiss till den här texten är att jag saknar det enormt mycket!

Att vara volontär är en utmaning, det är att göra avkall på sina egna föreställningar om världen, på sin bekvämlighet och sina sanningar. Vissa av mina övertygelser har blivit befästa, medan andra rubbets helt. Den här månaden är av just den anledningen något jag betraktar från ett personligt perspektiv, inte enbart som blivande läkare. Jag är tacksam för- och framför allt stolt över att vara en del av IIMC och den sedan 1990-talet löpande kedjans av internationella ideella. För det är ju så, att det månad anländer ett antal, allt från två till tjugo volontärer till Kolkata för att vara en länk i den. Alla kommer med olika förväntningar; vissa vill rädda världen, vissa vill förstå den och många har en helt annan och högst individuell orsak. För att hålla mig kortfattad så ville jag förstå den mer än något annat, vilket skulle visa sig vara lite mer invecklat än vad jag hade trott. Ett rent medicinskt perspektiv som blev en av de första funderingarna jag stötte på var frågan om hur mycket jag faktiskt kan hjälpa. På outdoorklinikerna fick vi volontärer ett papper i handen med vad som skulle kunna tänkas lindra. Injektioner av diklofenak, vitamin B, tetanus och gentamicin, omläggning av hudsjukdomar med quickderm, gyentrop, clotrimazole, tvätt av sår med jodlösning. Efter några veckor, och efter att ha suttit med läkare på olika outdoorkliniker förtid jag hur många som lider av kroniska sjukdomar, långt gångna lungsjukdomar och kraftiga ledsmärtor. Det innebar också att jag förstod hur mycket arbete som finns kvar att göra för att ge adekvat hjälp. Jag upplevde en sorts strukturell- snarare än personlig maktlöshet inför detta, samtidigt som en lättnad över att kunna hjälpa till att lindra smärta.

Det medicinska projektet är bara en del av IIMC:s program, och upplevelsen av att arbeta med IIMC är bara en del av det omvälvande med att vara på plats i Västbengalien. Jag glömmer aldrig våra dagar i Dhaki där sju volontärer hopträngda på en flakmoppe fick se solnedgången på väg till en avlägsen by. Ännu mindre glömmer jag när bilen på väg tillbaka från Dhaki gick sönder och vi fick åka det lokala tåget istället. Åtta personer i en tuktuk på väg hem from mozzarellaprojektet, vinsten i månadens fotbollsmatch(!), när Salomea fick i arbetsuppgift att plantera ut fiskar i en damm och när vi firade Benedettas födelsedag på den indiska landsbygden. Vår första upplevelse av konceptet ”Indian Time” och instruktionen ”If we say there will be a meeting at four, it means there might be a meeting sometime after four”. Högt som lågt, i stort helt oförglömligt. Upplevelsen av att tillbringa så mycket tid tillsammans i så många nya situationer för en grupp samman. Man är ensam på plats och från vitt skilja länder, men lyckas skapa en känsla av temporärt hem tillsammans.

Insikten om mina- och programmets begränsningar var en viktig insikt som gjorde mig mycket mån om programmets framtid och utveckling. Som volontär räddar man inte världen, ty organisationen har mer erfaren intern kompetens. Vi är utbytbara, oerfarna och kastas in i ett samhälle vi vet mycket lite om. Men att just detta är vår styrka, rulliansen i volontärer som månad för månad förblir ödmjuka inför människor i otroligt utsatta situationer, och förhoppningsvis på sikt lyckas göra en skillnad. Min tid i Kolkata gav mig fler nya perspektiv än jag kan räkna, och jag har den att tacka för väldigt mycket. Det är omvälvande, vilket är dess storhet som upplevelse.

**Engla Fjellström, T2, Läkarprogrammet Uppsala**\
**IIMC volontärprogrammet 2026**